Naturreservat kan betraktas som ekologiska öar i en alltmer påverkad omgivning och därmed bedömas utifrån öbiogeografisk teori. Innebörden av denna teori, som beskriver bl a sambandet mellan ö-storlek och artantal med utgångspunkt från invandrings- resp. utdöendehastigheter presenteras i föreliggande rapport, liksom den debatt som uppstått kring teorin. Analyser demonstrerar ö-teorins giltighet för o lika organismgrupper (fiskar, skalbaggar, kärlväxter) i Sverige. De teoretiska konsekvenserna av förändringar av reservat ytor för antalet fågelarter diskuteras, samt den konflikt som råder mellan intressen företrädande dag ens produktionslandskap och ur ö-teoretisk synvinkel önskvärd reservatavsättning. Det aktuella antalet svenska reservat och deras yta, storleksfördelning, former och lokalisering är f n i ringa samstämmighet med ö-teorin. För att i framtiden ha kvar ett så varierat växt- och djurliv som möjligt måste de n totala reservat ytan öka. Man bör avsätta fler större reservat än små , och minska avstånden till andra reservat genom att skapa nya småreservat eller biotopkorridorer. Reservat bör ha så liten omkrets i förhållande till yta som möjligt och vidare, ej nödvändigtvis vara anpassade till aktuella ägogränser.